Yawn, another nude shooting

Med svullen hals och balansen ur funktion sitter jag på ett café på Haight street och försöker fånga upp allt det viktiga jag behöver fixa med. Mitt hem saknar internetuppkoppling och kommer så göra ända tills jag åker hem. Jag har inte riktigt landat från chocken än, det känns så överväldigande besvärligt att jag misstänker (och hoppas) att det är febern, inte mitt riktiga jag, som överreagerar.

Av New York såg jag mest föremålet för semesterromansen, dess lägenhet och sjukt många katter. Men jag hann också med en tvättäkta queer hemmafest, min första under den här resan. Den påtagliga frånvaron av queer-kidderier under den här resan förbryllar mig något otroligt, och nån gång ska jag reda ut hur det kommit sig. Kanske. Under mina ensamma turiststunder tog jag förstås en tur till Times Square, max tjugo minuter, och promenerade sedan runt i East Village och handlade gulligheter för 100 dollar på Bluestockings. Vistelsen avslutades med att R och jag modellade för en plåtning på ett tak med Brooklyn Bridge (eller var det Manhattan Bridge? Eller Williamsburg Bridge?) i bakgrunden. Oh nej, inga pengar inblandade, tyvärr. Bara vi som nakna på obekvämt underlag försökte hångla så estetiskt som möljligt. Det ska bli spännande att se om vi lyckades, jag hyser inte så stora förhoppningar. Det lustigaste med plåtningen måste ändå ha varit reaktionerna från folk som råkade hamna på samma tak som oss. Genans? Nyfikenhet? Upprördhet? Nej, sannerligen inte. Inga reaktioner alls, bara uttråkade blickar och avmätta konstateranden: "Oh, a nude shooting". Så mycket för att flasha sig i en äkta storstad.

Efter plåtningen ägnade jag ännu en natt åt att inte sova, och sen flög jag till San Francisco - och nu gör min kropp uppror mot sömnbristen. Blä.

Bort, tillbaka och så hem

Oh well, jag kunde inte låta bli att tacka ja till en inbjudan till New York. Det blir mycket resande för lite turisttid, men vad vore väl en sexresa till Amerika utan lite semesterromantik på sluttampen?

Jag börjar känna av att jag snart är tillbaka i Sverige. Mina Stockholmsvänner har liksom vaknat upp och hör av sig lite mer aktivt än tidigare. Satan vad jag längtar efter folk! Jag knackar lite på axlar för att kunna fortsätta min resa och dela med mig av så mycket som möjligt när jag kommer hem. Bland annat planerar jag en workshop om (sexuella) gränser till ett anarkistläger i augusti och kommer också dyka upp på Regnbågsfestivalen i Malmö i september. Sprid ordet till alla som kan tänkas vara intresserade av sexualitet, sex och några doser flum.

Refresh - The Green Wedding

Jag jobbar med mitt livs idol Annie Sprinkle igen, med att sätta ihop hennes CV. Jag kan inte föreställa mig något roligare än att rota i min idols uppsatser, fanzines, kassetbandsinspelningar med tillhörande blädderböcker och privata fotografier. Den mest kreativa samling man kan tänka sig.

I går fick jag äran att stå på scen tillsammans med henne, Michael (som hyr rum i deras lägenhet och som jag umgåtts med flitigt de senaste månaderna) och Minax (som också bor med Michael). Jag bad ödmjukast en annan idol, Scarlot Harlot, att fota uppträdandet med min kamera. Bilderna kommer. Behöver jag säga att jag är i himlen?

Mitt i himmelsruset kom jag plötsligt på att jag fortfarande inte bloggat om The Green Wedding den 17 maj, en del i det sjuåriga projektet Love Art Lab. Annie och Beth Stephens gifte sig för fjärde gången, den här gången med jorden. Budskapet var att sluta behandla jorden som en moder - en sån som vi förväntar oss en massa av, utan att nödvändigtvis ge så mycket tillbaka, och istället börja betrakta jorden som en älskare - någon vi vill ge allt, hela tiden. Hela bröllopet gick i grönt: en grön scen i en dunge vid universitetet i Santa Cruz, gröna bröllopsgäster, grön tårta och så bröllopsparet i sina fantastiska gröna bröllopsdräkter. Ett tjugotal performanceartister framförde sina lyckönskningar till Annie, Beth och jorden. Alla böllopsgäster fick med sig en liten del av Santa Cruz-jorden hem i en påse. Det var mäktigt och vackert, trots att jag var på helspänn över uppgiften att städa scenen mellan uppträdandena.

Se bilderna från bröllopet!

Support Your Local Sex Worker

Konferensveckan har varit en mental berg- och dalbana från start till slut. Upp, ned, upp, ned ned ned ned KRASCH och sen upp igen. Jag har en hel bok med anteckningar och har antagligen lärt mig mer under de här dagarna än de senaste åren av mitt liv.

Jag köpte några nummer av Spread Magazine och hittade följande citat som fångar upp några av de svar jag fått under konferensen. Från en intervju med pro-choice-aktivisten Joyce Arthur:

"It just shows how diverse the whole thing is. Some women actually do choose, and it might be because they are middle-class or whatever, and others are in a much more dysfunctional situation.

As soon as you start talking about women's right, it allows you to bring in the more complex, difficult issues, like being coerced into an abortion or sex trafficking. Preventing a woman from working in the sex industry if she wants to, and preventing a woman from being forced into the sex industry if she doesn't want to, become the same issue: Self-determination. You don't want to violate it one way or the other. The same is true with abortion."

Att stödja sexarbetares rättigheter handlar om att stödja rättigheten att inte arbeta i sexindustrin, lika väl som rätten att göra det. Dags att vila, smälta, åka tillbaka till San Francisco och sen formulera mina egna ord istället för att sno andras.

Horeri, medieträning och voyerism

Ni kanske undrar om jag kommit fram till Chicago, och det har jag! Konferensen börjar i morgon. Vi blev noga tillsagda att inte berätta för någon var konferensen är, men tydligen har media redan börjat flockas på platsen. 

Chicago är hett som San Francisco aldrig blir, omkring 35 grader med en luftfuktighet som får mig att svettas igenom alla mina kläder tills bröstvårtorna riktigt lyser igenom, så bli inte förvånad om jag blir hemskickad för sedlighetsbrott (det är strikt förbjudet att visa kvinnliga bröst i större delen av USA). Jag ser det förstås som en god anledning att köpa nya passande plagg till interaktionen med media. Vi ska helst inte prata med dem alls, men om vi gör det rekommenderas vi att enbart säga "Yes, I'm a sexworker". Vad klär då bättre än ett leopardmönstrat linne med grön spets för 5 dollar från förortsbutiken? (Okej, jag lovar att vara fri från dylika fördomar om en vecka). 

Min vän Patricia vill mest vara i lägenheten hos hennes play partner och jag får en mer än lovligt dos som åskådare till deras dominans/submission-lekar som oavbrutet påbörjas, avslutas, påbörjas och avslutas och påbörjas igen. Jag håller mig på avstånd från själva leken och har en massa tid för mig själv och min älskade dator, och bara nån enstaka gång har jag fallit för frestelsen att bidra med lite extra förnedring genom att fotografera Patricia i diverse intensiva situationer. Som vanligt brottas jag med gränser kring publicering och icke-publicering, och som vanligt landar jag i det senare alternativet. Sexolog-wannaben segrar, porren får stå tillbaka. Så var det inte mer med det. På konferensen kommer jag av anonymitetsskäl inte kunna fota över huvud taget. 

Eld i fittan

I dag inföll dagen då mina idoga folkbildande insatser kring fittmassage genom visningar av Fire in the Valley äntligen gav lite återbäring. Jag blev erbjuden Vulva Massage av Nellie Wilson som utbildar sig i Sexological Bodywork.

Fittmassage går ut på att man masserar fittan och området kring fittan, precis som om det vore vilken annan del av kroppen som helst, vilket det ju på sätt och vis är. Får man bli kåt? frågar en del när jag berättar om massagen. Andra undrar "är det okej att inte få orgasm?" Frågorna visar verkligen hur mycket förväntningar och krav vi har kring beröring av våra kön. De flesta blir väl inte alls lika nervösa inför sina egna reaktioner under en ryggmassage? 

Det är precis det som är poängen med fittmassage (och kukmassage): att komma så långt bort som möjligt från alla förväntningar och spänningar som förknippas med könet, men ändå få tillgång till njutning. JA, blir man kåt så blir man kåt och JA, man får absolut bli stimulerad till orgasm om man hinner under angiven tid och om det är vad man önskar. Men NEJ, det är absolut inget tvång att bli kåt, det går mycket väl att uppleva beröring som något skönt även utan den specifikt kåta känslan.

Jag är förstås inget undantag från den nervösa skaran. Jag anlände blöt av kallsvett till Nellies lägenhet i Oakland. Hela vägen dit hade jag försökt förbereda mig mentalt på att kunna ta emot massagen utan att varken känna mig tvingad till vissa reaktioner eller känna mig dum om jag spontant skulle få för mig att reagera på ett visst sätt. Naken mitt emot Nellie kände jag mest av mina spända axlar, mina värkande höfter och mina stela lår. Hur fan ska jag kunna fokusera på min fitta? undrade jag. Nellie lugnade mig med att berätta att hon inte bara utbildar sig inom sexuell massage, utan att hon också är diplomerad massageterapeut och att poängen för henne är att kombinera kunskaperna för att involvera hela kroppen i massagen. 

Jag la mig på rygg på britsen och blundade. Sessionen började med axelmassage. Sedan strykande rörelser kring större delen av kroppen. Inte hårt, inte så där squickande fjäderlätt, utan bara lagom betryggande och avslappnande. Hon lyfte mina höfter, en sida i taget, och vaggade hela höftpartiet fram och tillbaka. Mina så ofta låsta höfter släppte sitt grepp och jag sjönk ner i britsen. Jag skrattade. När hennes händer väl strök över vulvan tänkte jag knappt på att det var en "annan sorts" del av min kropp. Hon lät ett av mina knän i taget vila mot sitt höftben medan hon ömsom vaggade min höft, ömsom strök rakt över blygdläpparna och ut mot låren. Hennes andra hand höll ett betryggande grepp om min nacke, över min byst eller på min mage. Det var den absolut bästa delen av massagen, eftersom jag så otroligt sällan lyckas slappna av i mina höftmuskler, inte ens klassisk massage brukar lyckas med det. Massagen fortsatte med flera av de strykningar jag sett i Fire in the Valley, med de tokroliga namnen Tour de France, Knocking on Heaven's Door och Three digit stroke.

Om bdsm understryker hur mycket av sexualiteten som sitter i hjärnan, så är fittmassage motsatsen, på ett bra sätt. Orgasmhetsigt vaniljsex kan innebära forcerade strykningar, penetrationer, slickningar - you name it. Vi vill så gärna göra det skönt för den andra, och beviset för att det är skönt är orgasm, och NU DÅ, ska inte lite hårdare klitt-vispande få dig att komma? Eller oj, vad kåt du verkar, du gillar säkert samma saker som jag, bäst jag tar i utav bara helvete! Jag fungerar iallafall så alldeles för ofta. Det jag gillar med fittmassagen är att den är helt befriad från sexuell prestation. Det finns inget skäl att forcera något. Den stickande känslan av något som är lite för hårt, men ändå så skönt, finns inte med. Det är väldigt ovant. Och nyttigt att lära sig genom upplevelsen, eftersom det uppenbarligen inte har funkat för mig att försöka tänka mig fram till att bli mindre prestationsinriktad. I dag hjälpte Nellie till att hitta exakt hur nära man kan vara min klitta innan jag börjar tycka att det är obehagligt. Och guess what - precis där var det ju riktigt jävla skönt! Så nu slipper jag be folk att inte peta på mig alls, istället kan jag berätta precis var gränsen går.

Fick jag orgasm? Nej, jag koncentrerade mig på att inte orgasmhetsa, och bad inte om exakt det som hade fått mig dit. Det var ju genom att inte göra det som jag upptäckte de nya sakerna. En av de mest avslappnade, o-kinkiga och skönaste sexuella grejerna jag gjort. Det enda minuset var kokosoljan. Säkert sjuukt nyttigt för fittan, men gud vad jag ogillar att lukta mat. Nu ser jag fram emot att lära mig mer. Jag kommer börja ragga träningsobjekt när jag kommer hem, intresseanmälningar mottages tacksamt. 

Squicked by fjädrar och våldtäkt

Jag var på kortfilmsvisning som arrangerades av Cinekink, NY, "A really alternative film festival". För ungefär två år sen var jag på Berlins porrfilmsfestival och smög ut från en visning eftersom filmen innehöll element som kittling med fjädrar och matning med chokladdoppade jordgubbar. Inte för att jag kunde ordet då - men jävlar vad jag blev squicked. Jag kan inte titta på sånt, det kittlar och irriterar i hela kroppen, jag står bara inte uuuut. 

Ikväll blundade jag mig igenom hela första filmen av samma anledning, men stannade förväntansfullt kvar för de andra filmerna. Med undantag för nästan hårdporriga Madison Youngs Writers and Rockstars och den roliga Pac Mouse, var större delen av filmerna orgier i genren Walt Disney goes familjeporr. Softat ljus, fjädrar, slow motion och vedervärdig hissmusik. Squicket var gång på gång nära, men jag härdade ut.

Wash Me Clean utmärkte sig först genom ett bildspråk och miljö helt och hållet i linje med vilken lagom påkostad Hallmarkproduktion som helst. Jag vred mig i stolen i väntan på genans. Men en bit in i filmen vände handlingen. Frun hittar sin makes porrsamling, blir lite upprörd, börjar läsa, ändrar inställning, tar ut sin man på spännande äventyr med andra män, bjuder in grannparet till swingersdejt och... ursäkta bloopern, men filmen slutar helt abrupt med att mannen blir svartsjuk, kallar sin fru för hora och våltar henne på hallgolvet. Helt jävla sinnessjukt. Jag googlade efter nån kommentar från regissören men kanske måste mejla för att få svar, för jag kan inte tänka mig en svårare uppgift än att på egen hand klura ut det sexpositiva budskapet i handlingen. 

Chockad av kvällens udda blandning av fjädrar och våldtäkt åkte jag hem istället för att stanna kvar på bdsm-filmerna. Jag måste verkligen läsa på om definitionen av ordet kink. 

Att göra och tänka på vecka 28

• Jag lyxade med mig en videokamera hit, det skulle vara typiskt om jag inte fick något filmat bara för att min grundidé gick åt fanders. Den här veckan ska jag filma en av de aktiviteter jag gillar bäst: att lyssna på folk som shows themselves off och berättar historier om det. Show and tell, helt enkelt. Vad de ska visa förblir dock en hemlighet.


• På lördag ska jag äntligen få utdelningen jag förtjänar efter alla gånger jag ordnat visning av Fire in The Valley i Bögdalen. Ett blivande proffs, numera student på Sexological Bodywork, ska ge mig mitt livs första vulva massage, eller som jag föredrar att översätta det, fittmassage!


• Just som jag börjat hetsa upp mig över min hyresvärd Mike the Bikes kommentar om att mina studieböcker från Sverige kommer ta två månader på sig att komma fram, så landade de på trappan utanför. Jag har redan som princip att inte lyssna på någonting han säger, men nu ska jag även sluta att göra undantag från den principen. I veckan läser jag Medier och kommunikation - en introduktion, Kotlers marknadsföringsguide från A-Ö och Bild och retorik i media. Freakonomics fanns ju att låna här, så den har jag redan läst ut - jag ääär så duktig.


• Måndag 14 juli bär det av till Chicago och The Desiree Alliance's Sex Worker's Right Conference. Förutom allt oväntat spännande som kommer hända så ska jag ta reda på hur sexarbetare förhåller sig till frågan "frivllighet" och inte "frivillighet". Många tycker ju att frivilliga sexarbetare ska ta mer ansvar för ofrivillga sexarbetares sitation än vad till exempel frivilliga icke-sexarbetare ska. Jag hungrar efter fler infallsvinklar på frågan och hoppas att jag finner svar. En parallell fråga som jag faktiskt inte kan låta bli att fundera över är huruvida frivilliga utövare av tvång och våld (typ BDSM) har större ansvar än andra över de som ofrivilligt utsätts för tvång och våld. Infallsvinklar mottages gärna!


• Jag kommer bo med Patricia hos hennes playpartner som hon pratat om sen jag lärde känna henne. Jag är förväntansfull och nervös. Vi har några dagar vikta till turism, och förhoppningsvis hinner vi med (minst) ett besök till Leather Archives & Museum.


• Finns det förresten något svenskare än att tala om vilken vecka vi befinner oss i?

"Remember, you can't get divorced"

Tomas, en bekant från Stockholm, gifte sig med Daniel, så nära havet man kan komma utan att lämna San Francisco. Jag gick dit med min vän Patricia och blev glatt bemött av fint ofoggigt väder, trevliga människor och vacker ceremoni ledd av en av systrarna från The Sisters of Perpetual Indugence, en grupp queera nunnor som håller till i San Francisco. 

Mottagningen ägde rum på bög-/läderbaren The Eagle. Jag drack för många whiskey (om det ens går att göra det) och fick lära mig att det är dålig sed att be om bara en eller två isbitar  i glaset eftersom det klassas som ett försök att snika till sig mer sprit än man skulle få annars. Dealen är antingen ett glas utan is eller ett glas fullt med is. What? Jag fattar inte riktigt grejen, men det kan vara för att jag fortfarande är full.

I Kalifornien kan förresten vem som helst bli vigselförättare och begravningsförrättare. Man fyller bara i ett formulär på en webbplats. Med sitt certifikat kan man till exempel få företräde på överfulla flygplan för att hinna till det planerade bröllopet. 

Som ni kanske vet har samkönade äktenskap just blivit lagliga i Kalifornien, men för att riktigt hålla stämningen på topp finns ännu ingen lag för samkönad skilsmässa.

Consious sadism

I dag känner jag för att vara personlig och hoppas att jag lyckas med att inte vara "privat", för det ska man ju inte vara har jag hört. Se det här som en varning och läs inte om du tycker det verkar läskigt att kanske få en aning om vad jag går igång på. 

Jag var på workshop med Cleo Dubois med titeln Consious sadism - going for the fire in your scenes. Innan jag berättar mer vill jag bara påpeka att jag märkt att den typen av BDSM som jag har kommit att gilla sällan är representerat bland den BDSM som syns på film eller på bilder. Det som syns innehåller till exempel en hel drös med ritualer och estetik som inte intresserar mig det minsta. För mig är läder ett material som vilket som helst annat: man kan göra väldigt fina eller väldigt fula saker av det. Fetishen är inte min grej. Inte piskor heller. 

Under filmfestivalen såg jag dokumentärfilmen BDSM: It's Not What You Think, av och med lokala dommes och subs. Den var informativ och på sina sätt bra, men det är uppenbart att allt är inlindat i bomull så att det inte ska verka det minsta läskigt. Allt jag sett live eller varit med om själv är ungefär tusen gånger värre - eller åtminstone på helt andra sätt - och jag säger då det: det är ju det som är grejen. 

På workshoppen förstod jag att Cleo Dubois är helt inne på kopplingen mellan BDSM och spiritutalitet. Jag har som vanligt svårt för ordet spiritualitet men vid ett tillfälle använde hon ordet kärlek för att beskriva vad som händer i en önskvärd BDSM-scen. En väldigt bra beskrivning, tycker jag. 

I en bra BDSM-scen finns samma känsla som jag upplever när jag är kär, och det bästa är att känslan kan vara stark även om den är högst tillfällig. Jag känner ingenting speciellt för en person jag "lekt" med bara för att det var ett bra lekande. Jag kan till och med tycka att personen är helt ointressant att umgås med på andra vis, eller så kan vi vara vänner. (Hittills har jag ju inte blivit kär under den här resans gång).

 

Kärleksrus brukar för mig innebära att jag balanserar mellan att å ena sidan vilja explodera i enorma känsloyttringar, för hårda kramar, alldeles för många komplimanger. Å andra sidan vill jag inte ge uttryck för något alls, vill inte visa, vill inte riskera, vill inte vara naken och iakttagen. Jag vill inte riskera att ligga där och stirra in i någons ögon och upptäcka att de inte alls ropar efter samma saker som mina. Ändå vet jag att jag måste titta för att få reda på om de gör det. Hjälp! Kärleksruset skönt, smärtsamt och så otroligt läskigt. Samtidigt, vore det inte för läskigheten skulle det knappast vara så skönt som det är. Vore det bara smärtsamt skulle det inte vara ett rus. Känslorna finns där på samma gång och är helt och hållet beroende av varandra.

När jag är undergiven i en bra BDSM-scen är resultatet att någon kontrollerar mig och tvingar mig till känsloyttringar. Eller, rättare sagt, jag blir tvingad till känslor som i sin tur ger vissa yttringar. Känsloyttringarna handlar alltid om vad jag i allra högsta grad faktiskt känner, jag vägrar att agera för agerandets skull (om inte just det råkar vara del av kontrollen). Om en scen är bra känner jag ömsom ilska, smärta, panik, stark rädsla eller i bästa fall så mycket på samma gång att känslorna yttrar sig som gråt. 

För att ett hot ska göra mig rädd måste det finnas skäl till att bli rädd, det måste finnas en chans/risk att hotet uppfylls. För att jag verkligen ska känna mig hotad och rädd måste jag veta om att gränserna kan komma att flyttas. Den som kontrollerar vet om att gränserna finns (förhandling, samtycke, etcetera), ser var de är just nu, pushar för att överskrida, backar vissa gånger, överskrider andra gånger. 

Allt sker medan den som kontrollerar behåller kontakten med mig, tvingar mig att vara medveten om vad som händer, tvingar mig att inte gå rakt in i mig själv och välja att inte vara psykiskt närvarande. Jag måste se någon i ögonen medan det händer, jag måste visa upp allt det som händer inom mig, jag kommer att bli knuffad över till att gråta och att vara riktigt jävla förbannad. 

Precis som kärlek är det smärtsamt, läskigt och skönt och precis som kärlek saknar vi ibland ord för att beskriva exakt varför det känns precis just så precis just nu. Den starka känslan av närvaro är det som man kan kalla spiritualitet, om man känner sig bekväm med det ordet. 

Vidare detaljer om mitt sexliv får ni klara er utan. Alternativt, vidare detaljer slipper ni. Så länge ni inte frågar. Godnatt!