Monogam med stort M

"Är det nån du tror kan bli hn med stort H?" frågade en kursare mig om en person jag just förtjust berättat om. Hoppsan, tänkte jag, och så insåg jag att det inte är någon vacker tanke för mig att en ny person kommer in i mitt liv och sopar mattan med de relationer jag putsat och filat på i flera år. 

Så jag kom ut som icke-monogam. 

För mig har icke-monogami nästan inget att göra med hur mycket jag har sex eller dejtar. För mig handlar det om den inställning jag har till människor som jag står nära, de personer jag byggt en relation tillsammans med, oavsett om den är sexuell eller inte. För mig kan förälskelse, åtrå och starkt gillande uppstå över en natt, eller på en sekund. Men en relation tar mycket längre tid att skapa. Det tar inte nätter, det tar år. 

Ett par gånger de senaste åren har jag inlett relationer med människor som är vana vid tvåsamhet, monogami eller "vanligare former av relationer" (eller va fan ska man kalla det egentligen). De har sällan haft något som helst problem med att jag har andra människor i mitt liv, åtminstone inte som utgångsläge. Däremot har jag stött på problem när jag insett att jag över en natt intagit en specifik funktion i personens liv - funktionen som Partner, det potentiella stora H:t. Plötsligt har jag blivit den som ska sopa mattan med resten av livet och från dag ett vara första prioritet, lyssna på allt det roliga och allt det jobbiga, visas upp för alla vänner i egenskap av den nya - och dela med sig av samma saker tillbaka.

Att människor har olika funktioner i ens liv är givet. Men jag tycker det är en ganska sorglig tanke att vissa funktioner ses som direkt utbytbara. Ändå är det helt legitimt sätt att tänka när det kommer till flick- och pojkvänner. "Jag har skaffat en ny pojkvän" är en helt vanlig kommentar. En gammal försvinner, en ny kommer in, funktionen är densamma. "Jag och min vän blev osams, kunde inte komma överens, grät floder och slutade umgås - men nu har jag skaffat en ny" - det hör jag inte lika ofta. För mig är det så, att ibland tar relationer slut, och ibland inleds nya. Ibland är relationerna sexuella, ibland innehåller de en mer speciell förälskelsekänsla, ibland kombineras det ena med det andra. Oavsett hur relationen ser ut kan den förändras, ta slut, omförhandlas - men ingen relation byts ut för alla relationer byggs olika och blir olika. 

Till skillnad från en del "relationsanarkister" tycker jag att det ofta är viktigt att definiera vilken typ av relation man har. Det är viktigt för att få reda på om de förväntningar man har stämmer, eller om man kan leva upp till den andras förväntningar. Om jag känner att jag vill att en relation ska vara långsiktig och bygga på nåt slags gemensamt strävande, då blir det viktigt för mig att den andra delar den bilden och att vi har uttalat det för varandra. Allt det här kan vara viktigt för relationen som sådan. Det är däremot aldrig viktigt i relation till någon annan. Även om jag ibland önskar att jag kunde redogöra för exakt hur mina relationer ser ut, så kan jag inte det. Orden finns inte i vårt språk. Min sambo och jag bor ihop, och därför är vi sambo. Samtidigt lever vi inte upp till vissa saker som en samborelation bör leva upp till, vi har till exempel olika sovrum och har inte sex. Så fort jag lägger till den detaljen så förutsätts istället en massa andra saker, till exempel att vår relation inte alls är så nära som den i själva verket är. Vissa kan till och med bli förvånade om jag är ledsen på grund av en konflikt vi har haft, så länge det rör något mer intimt än disken.

Så, för mig betyder inte icke-monogami att jag bytt ut att ha en pojkvän/flickvän i traditionell mening, mot flera flick-/pojkvänner i traditionell mening. Det skulle jag aldrig ha tid till. Icke-monogamin betyder framförallt att jag vill låta relationer utvecklas under tid, gemensamt och genom prat om just den relationen. Jag gör skillnad på att vara kär eller inte kär, på att ha sex eller inte ha sex. Jag tycker att det gör relationerna olika. Men just de värdena avgör inte hur stor roll relationen får för mig i mitt liv.

Svenska flicka

I torsdags var jag i Hallongrottan och lyssnade på Siw Enqvist om nyligen utgivna boken Svenska flicka. Jag var väldigt förvånad över att publiken verkade så välvillig. Det här är en bok med det direkta budskapet att försäljning av sexuella tjänster inte är något fel. Det är en ganska ovanlig ståndpunkt i Sverige, och det är otroligt ovanligt att någon som själv har arbetat berättar om det som en positiv upplevelse. Ännu ovanligare är det väl att någon som fortfarande arbetar får ta plats med sin berättelse. 

Jag är övertygad om att det finns situationer, livsöden, handlingar som är förjävliga för inblandade personer, liksom det finns situationer som är bra för personer som är inblandade. Sexarbete måste diskuteras utifrån den situation som beskrivs, inte utifrån en generell åsikt om huruvida det är rätt eller fel. I en svensk kontext hamnar frågan däremot alltid på just den skalan. Det vill säga: är du inte emot så är du för. Tycker du att vissa situationer är okej, anses du tycka att helt andra situationer också är okej. 

Eftersom det var så pass uttalat att den litterära gestalten Liw har samma åsikter som författaren Liw Enqvist var lite svårt att behandla ämnet rakt av som litteratur. Samtidigt kände jag att det var svårt att ställa frågor om författarens personliga åsikter. Kanske kände fler som jag, och kanske var det en av orsakerna till att publiken verkade välvillig? Det gjorde tyvärr att samtalet inte blev så intressant som det hade kunnat bli.

Enqvists beskrivning av sexarbete som innefattande porr, stripp och "vanligt" hor var befriande att höra - varför ska vissa former av sex i syfte att hetsa upp någon betraktas som bättre än någon annan form?

Efteråt kom jag på flera saker som jag hade velat fråga mer om. Till exempel om Enqvist har planer på att fortsätta jobba om hon återvänder till Sverige. Går det att vara öppen sexarbetare här? Andra saker hade jag velat få förklarade för mig, till exempel uttalandet att "ett blåmärke får man väl tåla på jobbet". Jo, ett blåmärke kan man få i vilket jobb som helst, men ett blåmärke som åsamkas av en annan person som inte är välvillig är inte alls okej, inte i något yrke. I praktiken sa Enqvist ingenting om vilken typ av blåmärken som är okej, men det är inte en lätt kommentar att tolka välvilligt, särskilt inte i ett sammanhang där frågan om sexarbete behandlas på en svart/vit skala. Om du inte är emot (allt) så är du för (allt).

Jag har inte hunnit klämma in boken mellan kurslitteraturen, men jag återkommer med en recension. 

För övrigt: San Francisco röstade emot Proposition K, däremot passerade Proposition 8 som återigen förbjuder samkönade äktenskap. Suck.

femmighet+makt=hor

På SVDs ledarsida undrar Per Gudmunsson om Josefin Brink, vänsterpartiet, har släpp strippstången eller inte. Hon kom ju ut som före detta strippa i somras, och beskrev yrket som en del av en jobbig period i hennes liv. Men nu är hon också med i boken Femmes of Power, där hon säger att hon inte får säga vad som helst, eftersom hon representerar vänsterpartiet.

Det är förstås inte särskilt smidigt av en politiker att i något sammanhang uttrycka att den inte kan säga vad som helst på grund av sitt politikerskap, så det finns skäl kritisera uttalandet. Men att som Gudmunsson gör, utgå från att påståendet har någonting att göra med Brinks stripp-period, det är långsökt. Kanske är det för att hon pratar om nagellack, smink och att känna sig sexig och mäktig? Sen när är det samma sak som att sälja sexuella tjänster?

Jag hoppas att detta inte utvecklas till en (dålig) anledning att hindra ännu en kvinna att ta plats som partiledare. 

För övrigt var jag på klubb Lash / SLM igår, konstigt nog den första samarrangerade klubben någonsin. Mix är så mycket bättre, då behöver ingen verifiera sin könsidentitet. Jag uppskattade könsblindheten i mörkrummet. Har jag förresten sagt att jag älskar par? Fler såna kvällar!