tisdag 18 november 2008

Monogam med stort M

"Är det nån du tror kan bli hn med stort H?" frågade en kursare mig om en person jag just förtjust berättat om. Hoppsan, tänkte jag, och så insåg jag att det inte är någon vacker tanke för mig att en ny person kommer in i mitt liv och sopar mattan med de relationer jag putsat och filat på i flera år. 

Så jag kom ut som icke-monogam. 

För mig har icke-monogami nästan inget att göra med hur mycket jag har sex eller dejtar. För mig handlar det om den inställning jag har till människor som jag står nära, de personer jag byggt en relation tillsammans med, oavsett om den är sexuell eller inte. För mig kan förälskelse, åtrå och starkt gillande uppstå över en natt, eller på en sekund. Men en relation tar mycket längre tid att skapa. Det tar inte nätter, det tar år. 

Ett par gånger de senaste åren har jag inlett relationer med människor som är vana vid tvåsamhet, monogami eller "vanligare former av relationer" (eller va fan ska man kalla det egentligen). De har sällan haft något som helst problem med att jag har andra människor i mitt liv, åtminstone inte som utgångsläge. Däremot har jag stött på problem när jag insett att jag över en natt intagit en specifik funktion i personens liv - funktionen som Partner, det potentiella stora H:t. Plötsligt har jag blivit den som ska sopa mattan med resten av livet och från dag ett vara första prioritet, lyssna på allt det roliga och allt det jobbiga, visas upp för alla vänner i egenskap av den nya - och dela med sig av samma saker tillbaka.

Att människor har olika funktioner i ens liv är givet. Men jag tycker det är en ganska sorglig tanke att vissa funktioner ses som direkt utbytbara. Ändå är det helt legitimt sätt att tänka när det kommer till flick- och pojkvänner. "Jag har skaffat en ny pojkvän" är en helt vanlig kommentar. En gammal försvinner, en ny kommer in, funktionen är densamma. "Jag och min vän blev osams, kunde inte komma överens, grät floder och slutade umgås - men nu har jag skaffat en ny" - det hör jag inte lika ofta. För mig är det så, att ibland tar relationer slut, och ibland inleds nya. Ibland är relationerna sexuella, ibland innehåller de en mer speciell förälskelsekänsla, ibland kombineras det ena med det andra. Oavsett hur relationen ser ut kan den förändras, ta slut, omförhandlas - men ingen relation byts ut för alla relationer byggs olika och blir olika. 

Till skillnad från en del "relationsanarkister" tycker jag att det ofta är viktigt att definiera vilken typ av relation man har. Det är viktigt för att få reda på om de förväntningar man har stämmer, eller om man kan leva upp till den andras förväntningar. Om jag känner att jag vill att en relation ska vara långsiktig och bygga på nåt slags gemensamt strävande, då blir det viktigt för mig att den andra delar den bilden och att vi har uttalat det för varandra. Allt det här kan vara viktigt för relationen som sådan. Det är däremot aldrig viktigt i relation till någon annan. Även om jag ibland önskar att jag kunde redogöra för exakt hur mina relationer ser ut, så kan jag inte det. Orden finns inte i vårt språk. Min sambo och jag bor ihop, och därför är vi sambo. Samtidigt lever vi inte upp till vissa saker som en samborelation bör leva upp till, vi har till exempel olika sovrum och har inte sex. Så fort jag lägger till den detaljen så förutsätts istället en massa andra saker, till exempel att vår relation inte alls är så nära som den i själva verket är. Vissa kan till och med bli förvånade om jag är ledsen på grund av en konflikt vi har haft, så länge det rör något mer intimt än disken.

Så, för mig betyder inte icke-monogami att jag bytt ut att ha en pojkvän/flickvän i traditionell mening, mot flera flick-/pojkvänner i traditionell mening. Det skulle jag aldrig ha tid till. Icke-monogamin betyder framförallt att jag vill låta relationer utvecklas under tid, gemensamt och genom prat om just den relationen. Jag gör skillnad på att vara kär eller inte kär, på att ha sex eller inte ha sex. Jag tycker att det gör relationerna olika. Men just de värdena avgör inte hur stor roll relationen får för mig i mitt liv.

3 kommentarer:

J sa...

Det som är svårt att förstå gällande detta ställningstagande (eller resonemang) tror jag framför allt är de sk icke-monogamas förmåga att inte förstora upp betydelsen av en förälskelse.

Ni (relations-subversiva människor) verkar besitta en avundsvärd förmåga att från en och samma kakburk äta precis hur mycket ni vill, bjuda era vänner och trots detta ha hälften kvar. I bästa fall med avsaknad av "bäst före-datum".

Anonym sa...

det är svårt att veta vad du menar med att förstora upp en förälskelse. det händer mycket i mig när jag blir förälskad, jag vill vara mycket med personen, jag tänker på personen, undrar vad den gör, söker bekräftelse, etcetera.

eftersom jag strävar efter långvariga relationer, oavsett hur de ser ut, finns det inte möjlighet för mig att ställa fram en massa kakfat och äta från dem, då skulle jag ju inte hinna fördjupa mig med någon alls.

men det är svårt att svara på frågor eller påståenden som är uppbyggda kring metaforer, jag är inte helt säker på att jag förstår vad du vill säga.

Anonym sa...

Puh, jag tycker det är befriande att läsa din blogg, känns avslappnad och inte så teoretiskt högtflygande/krystad som mycket i ämnet polyamori.

Jag var tidigare en av (det i kommentaren ovan lätt föraktfullt kallade) "de icke-monogama", om än med avtalet öppet förhållande sedan över tio år, och sedan en tid på allvar undersökande polyamori, såväl för egen del som för den som är min primära (äntligen ett ord på vår relation, som vi båda kan identifiera oss med) partner.

I mitt sökande blir jag lite illa till mods av hållningen att jag-personen på alla sätt har någon sorts förtur oavsett vad och att ansvarskänslan i de relationer man har (oavsett kärleks- eller ej) känns så... frånvarande. Det handlar väl om kärlek? Lust? Respekt?

Vad jag vill säga är, återigen: Din blogg känns befriande att läsa. Tack.