Du måste ställa dig upp och ge ett bisexuellt perspektiv!

Igår frågade en kursare mig om jag är homo. Jag är bi, sa jag. Sen blev jag uppmanad att börja "ställa mig upp" och ge mitt "bisexuella perspektiv" på lektionerna.

Jag är inte direkt en tyst person, jag har gett mina perspektiv ganska många gånger under lektionstid. Men jag antar att det "bisexuella perspektivet" är någonting väldigt specifikt, som det kan verka som att jag inte vågat stå för. Så är det inte. Eller snarare, så är det antagligen. För det bisexuella perspektiv jag förväntas ha, är med stor sannolikhet inte mitt. 

Min kursare blev frustrerad eftersom jag inte kunde kläcka ur mig rätt saker, vilka de nu var.  "Jag förstår fortfarande inte", sa hn. "Vad är det du inte förstår?", sa jag. "Kan du inte bara berätta!", sa hn. "Om vad då?", sa jag. Och så vidare. 

Jag funderade över om det är rätt att blogga om konversationer jag haft med kursare, och kom fram till att detta, om något, är ett bisexuellt perspektiv. Ett tydligare exempel på avvikarperspektiv kan man väl inte få: du som avviker, berätta nu hur det är, men se till att du berättar det på mitt sätt.

Sen funderade jag tillsammans med sambon på att ställa mig upp under en kommande lektion: "Innan lektionen börjar vill jag berätta att jag fått påtryckningar om att komma ut som bisexuell. Så nu gör jag det. Och nu tänkte jag i min tur hjälpa er att få komma ut, en efter en - varsågoda och berätta!"