Jag har droppat lite här och där att samtycke är en viktig ingrediens för att tvång, slag och förnedring (läs bdsm) ska ha i en relation att göra. Om man är uttalat överens kan man experimentera med "givna" roller och förväntningar, gå utanför dem, eller kanske förstärka dem. Jag har seriöst funderat på förhållandet mellan frivilligt bdsm-utövande och ofrivilligt tvång och våld. Jag har undrat om det kan vara förnedrande för människor som utsätts för tvång och våld, att andra "leker" liknande situationer. Men jag kan inte komma fram till att det skulle vara så. Att leka och fantisera (eller se på film och läsa böcker) funkar ju skitbra för att komma i närheten av sånt som man inte vill uppleva under andra förutsättningar. Det finns helt enkelt inte en direkt relation till andras smärta.
Jag antar att även Zandén och Gyllenhammar tycker om att bli förnedrade, kontrollerade och slagna, och jag tycker verkligen att det är okej att de gör det. Felet är att de tror att deras viljor är direkt kopplade till att de är kvinnor - och utifrån det antar att alla kvinnor önskar samma behandling. Men det går inte att anta att någon vill någonting alls. Varken när det gäller sexuella relationer, kärleksrelationer eller någon annan typ av relationer. Eftersom ingenting går att anta blir man tvungen att fråga, ta reda på och tala om vad man vill själv. Man kan aldrig kräva av andra att de ska erkänna något bara för att man själv erkänner det. Ja, usch, det är besvärligt och präktigt och kanske inte lika passionerat som ett försoningsknull, men det är det enda sättet om man vill slippa slå någon över munnen som inte alls vill bli slagen över munnen.
För att skrämma upp bloggförfattarna lite extra vill jag passa på att berätta att samma män som nybörjaraktigt skakar sina små spädbarn på offentliga platser, ägnar kvällarna på internetcommunitys med att ragga yngre dominanta kvinnor. Nej, jag vet förstås inte om de verkligen är samma, men lika onaturliga är de.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar