söndag 31 augusti 2008

Svar om att dejta par

Jag fick en lång och avancerad fråga som kommentar till inlägget där jag skryter om att hoe-looking man har börjat kalla mig för Kryddan. Det är fantastiskt roligt att få engagerade kommentarer, särskilt när kommentaren är späckad med frågor att fundera över och svara på. Men det skulle vara ännu roligare om de inte var anonyma. Åtminstone ett klatschigt alias skulle sitta fint!

Innan jag svarar på frågorna vill jag förtydliga att det inte är par-dejtandet i sig som skänkt mig smeknamnet Kryddan. Att träffa par kan vara väldigt olika, men ibland är det lite mindre angenämnt för en själv, precis som alla typer av dejtande kan vara. Om helhetsintrycket efter en par-dejt är att paret framförallt varit intresserade av att idka könsumgänge med varandra, men tyckte att det var lite roligt för protokollet att en tredje part ingick - då kan den tredje parten känna sig just som en krydda - ett attribut, en sexleksak, en lite större version av en dildo. En annan gång ska jag utveckla precis hur underbart det också kan vara att vara någons attribut och sexleksak, men för enkelhetens skull blir det inte just nu (men ni som gissar på att det handlar om samtycke gissar rätt).

Och nu till svaren på frågorna:

Okej. Hur går det till när du hittar ett par att piffa? Snackar vi långa blickar och antydningar eller är det pang på? Vem tar initiaivet? - Fock, det är inget på tv, kom över och piffa vårt sexliv. Och du, ta med rumpan och hushållspapper?
Internet är en användbar plats. Å ena sidan är det utmärkt eftersom det går att kommunicera hur övertydligt som helst om förväntnignar och annat. Å andra sidan är det som gjort för feta antiklimax, eftersom det ofta visar sig att skriftligt kommunicerande med människor man aldrig har träffat handlar mer om att visa att man kan skriva än att förstå vad den andra säger. Det har också hänt att kära vänner blivit kära och sedan gjort gemensam sak om att smootcha mig. Långa blickar har i det fallet varit en vanlig metod. Andra frågar rakt ut. Jag är en feg diplomat när det kommer till par och skulle sällan få för mig att ta intiativet med ett par som jag känner. Signaler kan läsas fel, och en missbedömd antydan från mitt håll skulle kunna skapa i bästa fall ett litet svartsjukedrame, i värsta fall ett krossat förhållande eller till och med förstörd vänskap. Det verkliga livet är alltså passiv väntan, internet är pang på.

Eller är det liksom en förälskelse. Med presenter och telefonsamtal och fniss och hemliga samförstånd.
Åh, jag blir alldeles varm i kroppen när jag läser den här delen av frågan. För ja, så här kan det ju också vara. Förälskelse, rusighet och gemensam gullighet. Om det går så långt så upphör ju paret att vara ett par, vi blir alla en del av något, vi blir så långt ifrån kryddighet man kan komma. 

Kan du prata med paret om vilken fantastisk person du träffat på annat håll och hur kär du är i denna/e utan att det påverkar piffningsstämmningen?

Det är sällan jag dejtar personer som jag inte kan prata om såna saker med. Men beroende på person, dagsform, humör etcetera kan sånt prat ibland påverka piffningsstämningen. Jämför till exempel med när du träffar din bästa vän, du ser framför dig hur ni ska prata om allt viktigt som hänt den senaste tiden, kanske klämma in lite nostalgiska minnen från er gymnasietid, och verkligen ägna er åt varandra. Men när ni ses pratar vännen enbart om sin nya kärlek, denna underbara, fantastiska, ljuva människa som försett din vän med allt den tidigare saknat och lite mer därtill. Suck, suck. Vissa dagar är det helt okej, förhoppningsvis är du också glad för din väns skull, andra dagar känner du dig en smula överkörd. Men du vill förmodligen ändå inte vara vän med någon som du inte får vara lika jobbig med tillbaka när du själv har fallit handlöst ned i förälskelse.

Vad händer om paret säger: "Tack för den här tiden, men det är inget för oss", känner du dig utnyttjad då eller spelar det ingen roll för det finns andra par?
Att bli dumpad i en djup relation med två andra människor är lika svårt som att bli dumpad i vilken relation som helst. Eller värre, iallafall om de andra två tänker fortsätta att dela sin gullighet utan dig. Att någon gör slut betyder däremot väldigt sällan att jag börjar se vår relation som en tid av utnyttjande, annat än kanske ömsesidigt. Vissa relationer är lätta att avsluta, andra gör ont och lämnar jobbiga spår. Att det finns fler människor i världen är ju en jävla tur, men alltid en klen tröst när hjärtat svider. Har jag å andra sidan känt mig som en krydda är det troligare att avslutet lyder: "Tack för den här gången, men ni är inget för mig".

6 kommentarer:

Anonym sa...

Med tanke på hur jag stavade är jag väldigt glad att jag inte trädde fram med namn. Tack för ditt svar. Jag fick känslan av att du ansträngde dig för att svara så exakt som möjligt men jag är ändå inte nöjd. Kanske är det inte svaren som var otillfredsställande, kanske är det jag som borde fråga bättre.
Efter att ha följt din blogg länge och dina vänners emellanåt slår det mig att ni är iskalla. Jag upplever det som att ni kämpar för att hålla känslorna utanför era upplevelser. Jag får intrycket att det är det som alltihop går ut på. Att förhålla sig oberörd till allt mer avancerade utsvävningar. Som att inget är något extra. Att allt egentligen är en gäspning eller kanske en troféjakt. (Jag tror att du leder efter USA-resan) Fast vore det vardag skulle ni naturligtvis inte skriva om det. Och handlar det om troféer är det så tröttsamt högstadiemässigt att jag skäms. Jag kittlas av det ni upplever och avundas er förutsatt att ni faktiskt känner nåt. Men som sagt, det ni skriver är kallt. Det var därför jag undrade som jag gjorde. Om hur du träffar par och hur man klarar att vara "Kryddan" när man kommer hem, ensam. Igen.
Fri, gränsöverskridande sex verkar hejhej. Men funkar det om man blandar in sina känslor? Vad känner du?

Anonym sa...

det är fortfarande rätt så otillfredsställande att du väljer att vara anonym, särskilt eftersom du skriver så pass hårda ord om det jag beskriver.

jag skulle vilja att du lyfter fram exempel på där jag är kall. min förhoppning är nämligen att skriva om upplevelser utan att i alla lägen beskriva dem som jakt efter troféer. i just det här inlägget skriver jag ju om kärlekshistorier, om känslorna som kan uppstå i dem, om sorg, smärta, rus och härlighet. var läser du in kylan? låter det lika kallt om jag inte längre skriver om par, utan om dejtande med helt vanliga "enskilda" personer?

jag har också skrivit inlägg om hur jag upplever bdsm, som handlar om varför jag gillar att praktisera detta - där jag jämför bdsm med kärlek. kallt?

workshopen jag håller handlar om att vara närvarande i sig själv och i sin kropp, för att aldrig överskrida gränser för gränsöverskridandets skull, utan att hålla sig innanför de gränser man har. först gäller det bara att lära sig känna igen gränserna. jag misstänker att dina och mina gränser inte ser riktigt likadana ut, och jag tycker att det kan få vara precis så.

ps. jag kommer inte att ge dig mer svar så länge du fortsätter att vara anonym.

Anonym sa...

Jag har följt din blogg ett tag och inte alls uppfattat dig som kall utan snarare analyserande och reflekterande. Jag kan också förstå att du inte vill skriva alltför mycket om dina känslor här, för är det så intressant? Bearbetade känslor och förhållningssätt är mer intressant att läsa om tycker jag. Det framgår också att du har och söker närmre och i viss mån djupare relationer, om det nu skulle ha ett egenvärde i dig. Dessutom tycker jag att du är befriande i ditt sätt att se på sexualiteten som kraft i ditt liv. Det är skönt med lite sexpositivism.

Jag uppfattar också att du söker efter dina gränser och viss mån kanske vill träda över dem ibland. Du verkar göra det på ett sätt som inte är utan eftertanke. Det är kanske mer än många gör.

Ta inte åt dig av de hårda orden. Jag tycker att de var onödigt hårt och utan eftertanke, kanske till och med snokande - du väljer ju vem du vill visa dina känslor för. Vi andra får vara tacksamma över det du skriver åt oss att läsa i blogen.

Anonym sa...

tack sofia, jag är jätteglad att höra att du uppfattar mig så. precis som du misstänker har jag flera nära relationer med allt vad de innebär av närhet, lust, förtrolighet och dramor, men brukar prata med de berörda personerna om både bra och jobbiga känslor, istället för att skriva om dem i min blogg.

ännu en gång: tack!

Anonym sa...

Det här inlägget blev långt. Förlåt. Här är en sammanfattning:
1. Den anonyma kritiken är obefogad.
2. Bloggarna (både den här och den gamla) är gruvligt bra.

Jag missade visserligen den här diskussionen när den var igång (tack netvibes för att du inte visar när folk kommenterat på bloggarna jag bevakar) och även om den verkar överspelad jag kan ändå inte hålla tyst när någon så ogrundat kritiserar den absolut bästa bloggen i min ”bevakningslista”. Helt sonika lägger jag mig alltså i och inte nog med att jag tänker bemöta den kritik som förts fram med att ge ett annat läsarperspektiv, jag tänker även berätta varför den här bloggen är så "houndans" bra (för ingen har, mig veterligen, dött av komplimanger).
- Det här är en blogg. Den är visserligen personlig men inte privat. Känslor är privata och därför kan vi som läser inte förvänta några utsvävande känsloyttringar här (därmed inte sagt att det nödvändigtvis skulle vara ovälkommet).
- Precis som Sofia har jag sett den här bloggen som "analyserande och reflekterande". För att verkligen kunna reflektera över en situation behöver man ta ett steg tillbaka. Man behöver någon form av distans till den. Utan en sådan distans och reflektion skulle blogginläggen antagligen inte vara lika intressanta.
- Jag förstår verkligen inte varifrån troféjaktsidén kommer. Jag håller verkligen, igen, med Sofia i att den syn som förmedlas av sexualitet är befriande. Den saknar i mina ögon måsten och prestationskrav och präglas istället av respekt och en utforskande och upptäckande inställning. Jag undrar verkligen hur länge den här anonyma personen har läst bloggen.

Varför den här bloggen (och det här gäller för den gamla också) är jäkulskt bra:
- Den är intressant, både i det som tas upp och hur det vänds och vrids på.
- Den säger smarta saker på ett intelligent sätt (jag hänvisar till den titt som tätt)
- Anna Fock skriver som en gud! Inte bara rent formellt (det är så skönt att läsa en blogg och inte behöva rätta till hur saker sägs i huvudet) utan även när det gäller att förmedla bl.a. entusiasm och kritik men framför allt humor. Jag kastar mig över allt jag får tag på.

Det här blev långt. Det var inte riktigt meningen men det behövde tydligen komma ut och eftersom det är din blogg antar jag att du tar bort och kortar kommentarer som du vill. Blir det ändå för mycket får man säga till mig att hålla käft. Jag vet hur man gör.
/Frida

Anonym sa...

vilken ego-boost. helt fantastiskt. jag kan inte komma på ett enda skäl till att förkorta din text. tusen tack! jag är överväldigad.