Terapipisk

I lördags var min sambo låg. Jag ville ha med henne på fest, så jag hade skäl utöver allmän omsorg att vilja peppa upp henne. Jag försökte med verbal bekräftelse. Det funkade inte. Jag försökte resonera kring olika orsaker för att komma fram till en lösning. Det funkade inte heller. "Det sitter liksom i kroppen" sa sambon. Då slog det mig plötsligt: "Du kanske vill ha lite pisk?" 

I sambons byrålåda finns en flogger. Varken hon eller jag går särskilt mycket igång på använda den i sexuella sammanhang (och alltså, vi har ju alltså inte sex med varandra, utan på varsitt håll, med andra människor). Men som icke-sexuell omsorgsspridare och verktyg för endorfin-kick? Jag har hört många utövare av sadism och masochism berätta om den terapeutiska effekt pisk kan ha. Ändå har jag aldrig förut tänkt tanken att använda floggern på det sättet. Som om faktumet att jag inte känner sexuell njutning av pisk, skulle göra att jag inte heller kan använda piskning till andra saker? Det är märkligt hur fixerad jag kan vara vid att dela upp aktiviteter i sex eller icke-sex, och hur jag utifrån konstaterandet "jag tänder inte på det" tror att jag inte kan gå igång på något annat sätt heller. 

Sambon la sig på sängen medan jag gjorde mitt bästa för att få till min icke existerande floggteknik. Jag placerade piskningar så omsorgsfullt jag kunde på hennes rygg och bak, med ambitionen att göra det precis så hårt eller löst som hon ville ha det. Så långt ifrån sadism som man kan komma. Tio minuter senare var den jobbiga ångestkroppen befriad. Förfestgästerna ringde på dörren en sekund innan jag skulle få behandlingen återgäldad (NEJJAGÄRINTEBITTER) och sen drog vi iväg till värsta roliga festen. Vid händelse av kroppslig ångest har jag minst en piskning innestående.