Consious sadism

I dag känner jag för att vara personlig och hoppas att jag lyckas med att inte vara "privat", för det ska man ju inte vara har jag hört. Se det här som en varning och läs inte om du tycker det verkar läskigt att kanske få en aning om vad jag går igång på. 

Jag var på workshop med Cleo Dubois med titeln Consious sadism - going for the fire in your scenes. Innan jag berättar mer vill jag bara påpeka att jag märkt att den typen av BDSM som jag har kommit att gilla sällan är representerat bland den BDSM som syns på film eller på bilder. Det som syns innehåller till exempel en hel drös med ritualer och estetik som inte intresserar mig det minsta. För mig är läder ett material som vilket som helst annat: man kan göra väldigt fina eller väldigt fula saker av det. Fetishen är inte min grej. Inte piskor heller. 

Under filmfestivalen såg jag dokumentärfilmen BDSM: It's Not What You Think, av och med lokala dommes och subs. Den var informativ och på sina sätt bra, men det är uppenbart att allt är inlindat i bomull så att det inte ska verka det minsta läskigt. Allt jag sett live eller varit med om själv är ungefär tusen gånger värre - eller åtminstone på helt andra sätt - och jag säger då det: det är ju det som är grejen. 

På workshoppen förstod jag att Cleo Dubois är helt inne på kopplingen mellan BDSM och spiritutalitet. Jag har som vanligt svårt för ordet spiritualitet men vid ett tillfälle använde hon ordet kärlek för att beskriva vad som händer i en önskvärd BDSM-scen. En väldigt bra beskrivning, tycker jag. 

I en bra BDSM-scen finns samma känsla som jag upplever när jag är kär, och det bästa är att känslan kan vara stark även om den är högst tillfällig. Jag känner ingenting speciellt för en person jag "lekt" med bara för att det var ett bra lekande. Jag kan till och med tycka att personen är helt ointressant att umgås med på andra vis, eller så kan vi vara vänner. (Hittills har jag ju inte blivit kär under den här resans gång).

 

Kärleksrus brukar för mig innebära att jag balanserar mellan att å ena sidan vilja explodera i enorma känsloyttringar, för hårda kramar, alldeles för många komplimanger. Å andra sidan vill jag inte ge uttryck för något alls, vill inte visa, vill inte riskera, vill inte vara naken och iakttagen. Jag vill inte riskera att ligga där och stirra in i någons ögon och upptäcka att de inte alls ropar efter samma saker som mina. Ändå vet jag att jag måste titta för att få reda på om de gör det. Hjälp! Kärleksruset skönt, smärtsamt och så otroligt läskigt. Samtidigt, vore det inte för läskigheten skulle det knappast vara så skönt som det är. Vore det bara smärtsamt skulle det inte vara ett rus. Känslorna finns där på samma gång och är helt och hållet beroende av varandra.

När jag är undergiven i en bra BDSM-scen är resultatet att någon kontrollerar mig och tvingar mig till känsloyttringar. Eller, rättare sagt, jag blir tvingad till känslor som i sin tur ger vissa yttringar. Känsloyttringarna handlar alltid om vad jag i allra högsta grad faktiskt känner, jag vägrar att agera för agerandets skull (om inte just det råkar vara del av kontrollen). Om en scen är bra känner jag ömsom ilska, smärta, panik, stark rädsla eller i bästa fall så mycket på samma gång att känslorna yttrar sig som gråt. 

För att ett hot ska göra mig rädd måste det finnas skäl till att bli rädd, det måste finnas en chans/risk att hotet uppfylls. För att jag verkligen ska känna mig hotad och rädd måste jag veta om att gränserna kan komma att flyttas. Den som kontrollerar vet om att gränserna finns (förhandling, samtycke, etcetera), ser var de är just nu, pushar för att överskrida, backar vissa gånger, överskrider andra gånger. 

Allt sker medan den som kontrollerar behåller kontakten med mig, tvingar mig att vara medveten om vad som händer, tvingar mig att inte gå rakt in i mig själv och välja att inte vara psykiskt närvarande. Jag måste se någon i ögonen medan det händer, jag måste visa upp allt det som händer inom mig, jag kommer att bli knuffad över till att gråta och att vara riktigt jävla förbannad. 

Precis som kärlek är det smärtsamt, läskigt och skönt och precis som kärlek saknar vi ibland ord för att beskriva exakt varför det känns precis just så precis just nu. Den starka känslan av närvaro är det som man kan kalla spiritualitet, om man känner sig bekväm med det ordet. 

Vidare detaljer om mitt sexliv får ni klara er utan. Alternativt, vidare detaljer slipper ni. Så länge ni inte frågar. Godnatt!